Njut, man lever bara en gång!

Hur fin är inte den här texten?

Lying in my bed I hear the clock tick,
And think of you
Caught up in circles confusion
Is nothing new
Flashback warm nights
Almost left behind
Suitcases of memories,
Time after

Sometimes you picture me
Im walking too far ahead
Youre calling to me, I cant hear
What youve said
Then you say go slow
I fall behind
The second hand unwinds

If youre lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall I will catch you Ill be waiting
Time after time

If youre lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall I will catch you Ill be waiting
Time after time

After my picture fades and darkness has
Turned to gray
Watching through windows youre wondering
If Im ok
Secrets stolen from deep inside
The drum beats out of time

If youre lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall I will catch you Ill be waiting
Time after time

You said go slow
I fall behind
The second hand unwinds

If youre lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall I will catch you Ill be waiting
Time after time

If youre lost you can look and you will find me
Time after time
If you fall I will catch you Ill be waiting
Time after time

Time after time
Time after time
Time after time

(Eva Cassidy, Time after time)

Ibland vill jag bara ha någonstans, eller någon som jag bara kan spilla ut allt för, absolut allt. Bara spotta ur mig ord och tankar och den personen ska inte behöva säga ett endaste pip. Jag hade en gång i tiden ett lösenords skyddat dokument på datorn där jag bara skrev av mig, det känns liksom bättre på ett sätt då, jag kan sätta fingret på vad det är som känns fel då. Jag vill bara få ut allt ur mig, bort, avlasta på något sätt. Detta får inte tolkas fel, jag har världens underbaraste vänner som jag kan prata med om allt, det handlar inte om det. Jag vill bara ha någon som inte känner mig, som inte känner min familj, som inte känner till mina kompisar, som jag inte träffar någonstans, på jobbet, på min fritid, ingenting. Det är inte så att jag vill ha hjälp med något, det är ingen psykolog jag behöver, jag mår inte dåligt. Jag vill bara prata av mig utan att förklara något. Bara prata. Personen behöver inte säga något, bara något som tyder på att dem lyssnar så är jag nöjd.

Jag undrar ibland om jag är ensam om att känna så här. Jag är inte olycklig på något sätt, jag har det bra och det är inte synd om mig. Absolut inte, det tänker jag inte påstå. Men det känns ofta tomt... känns som det finns plats för något som jag inte upptäckt än. Som ett svart hål som suger energin ur mig. Känns liksom som magen vrider sig innåt i en spiral, och desto längre tid jag tänker på det blir det bara värre. Som i Dantes Inferno. Det är så konstigt. En smärta som inte kan förklaras på samma sätt som värk. Det känns som det slits, någonting slits bort inom mig. Och det resulterar i att man bara vill gråta tills det inte finns några tårar kvar.

Jag antar att alla har dagar då man inte vill gå upp ur sängen. Då man bara vill ligga kvar och sova och drömma sig bort till en annan värld. Eller dricke te tills man inte orkar dricka mer. Eller titta på en film. Eller läsa en bok. Eller göra inget. Såna dagar har alla, även jag. Men inatt var det bara konstigt. Jag var trött som in i helvete och ögonen kunde inte hålla sig öppna, jag blundade, men jag kunde inte sova. Jag var rädd. Rädd för mig själv? Jag vet inte. Jag kom på det sen. Jag är rädd för framtiden och allt vad det innebär. Tänk om man misslyckas? Tänk om inget blir som man tänkt? Tänk alla gånger man blir sårad? Tänk om man inte blir lycklig? Jag ville inte somna för jag ville inte att tiden skulle passera, jag vill stanna kvar där jag är nu i mitt ganska så bekymmerlöst liv tänkte jag, men jag beter mig som om det vore motsatsen. Jag måste sluta, det är jag, och enbart jag som orsakar det här. Det är inte första gången jag säger det, men jag måste, det har gått för långt, jag trivs inte med mig själv när jag är så här. I helgen ska jag åka till landet med mamma och pappa, ta långa höstpromenader, känna mig liten igen, baka bullar med mamma och ta hand om mig själv. För nu är det nog.

ett väldans fort inlägg innan jag slutar för dagen. iiiiihhh, jag är glad för jag är normal igen, och jag har en massa roligheter att se framemot och på söndag ska jag träffa matilda och på lördagen ska det firas med stort F! :)



puss&kram

FÖR JULIE HAR TAGIT KÖRKORT! Wohoo, och snart även jag, hoppas jag...

När jag har slutat klockan fem ska jag möta min vän, vi ska ta en sväng på stan, äta middag och lite smått fira, hihi, såhär på en torsdag. BUS! Fast hur oanständigt det blir vet jag inte med tanke på att jag jobbar kl. 8-17 imorgon & det faktum att jag nyss tillfrisknat.

I måndags fick jag lön, dessvärre är det inte mycket kvar, redan! Eller, jo, det är de väl. Men jag har gjort av med mycket, ett träningskort + sl kort leder till lågkonjuktur i plånboken kan jag lova. Tur att man bor hemma! Imorgon kväll ska jag i varje fall gå ut och äta med en hel drös med gamla vänner och det blir nog riktigt roligt! På lördag ska jag till ikea, förhoppningsvis barkarby, träffa matilda och avslutningsvis bort på kvällen på middag&fest. Jag märker redan nu att min plan INTE kommer att hålla, men... böööööööööööh!

Jag älskar människor. Jag gör verkligen det. Så underbart gulliga, omtänksamma och underhållande! Visst kan man vara lite annorlunda men det finns nog ingen som inte är annorlunda i någon annans ögon. Jag förstår inte heller för den delan hur man kan vilja skada en annan människa. Det gör ont i mig att läsa om mina medmännsikor, våra medmänniskor, som står ut med att bli misshandlade. Jag får en intensiv kramp i mitten av magen som känns ända in i hjärtat och den vill liksom inte släppa på flera timmar ibland. Ja, anledningen till att jag skriver det här är för att jag läste en artikel om en man som misshandlat flera kvinnor och barn samt våldtagit dem. Och nej, det handlar inte om att det är av kön kvinna, jag tycker att det är vidrigt i vilket jäkla fall som helst. 55. 55 stycken har den här jäveln mördat. Fattar ni? Det är min familj gånger elva. Det här fick mig också att inse hur underbara vänner jag har.

Jag har insett att jag är rädd, riktigt rädd. Jag inser hur bortskämd jag är med att ha världens bästa människor runt omkring mig dagligen. Min mamma, pappa, mina bröder, min mormor, min morfar, och ja, ni förstår. Jag är rädd. Rädd för att jag flyttar och aldrig mer kommer att hitta så bra guldklimpar som jag har i min närhet för tillfället. Som om jag har upplevt den bästa vänskapen som finns och att den en dag tar slut och aldrig mer kommer igen. Jag är rädd, rädd för att bli ensam.

Den dagen jag blir lämnad ensam vill jag dö. Ett slut som lämnar mig förevigt omedveten om att jag är ensam.