Njut, man lever bara en gång!

FÖR JULIE HAR TAGIT KÖRKORT! Wohoo, och snart även jag, hoppas jag...

När jag har slutat klockan fem ska jag möta min vän, vi ska ta en sväng på stan, äta middag och lite smått fira, hihi, såhär på en torsdag. BUS! Fast hur oanständigt det blir vet jag inte med tanke på att jag jobbar kl. 8-17 imorgon & det faktum att jag nyss tillfrisknat.

I måndags fick jag lön, dessvärre är det inte mycket kvar, redan! Eller, jo, det är de väl. Men jag har gjort av med mycket, ett träningskort + sl kort leder till lågkonjuktur i plånboken kan jag lova. Tur att man bor hemma! Imorgon kväll ska jag i varje fall gå ut och äta med en hel drös med gamla vänner och det blir nog riktigt roligt! På lördag ska jag till ikea, förhoppningsvis barkarby, träffa matilda och avslutningsvis bort på kvällen på middag&fest. Jag märker redan nu att min plan INTE kommer att hålla, men... böööööööööööh!

Jag älskar människor. Jag gör verkligen det. Så underbart gulliga, omtänksamma och underhållande! Visst kan man vara lite annorlunda men det finns nog ingen som inte är annorlunda i någon annans ögon. Jag förstår inte heller för den delan hur man kan vilja skada en annan människa. Det gör ont i mig att läsa om mina medmännsikor, våra medmänniskor, som står ut med att bli misshandlade. Jag får en intensiv kramp i mitten av magen som känns ända in i hjärtat och den vill liksom inte släppa på flera timmar ibland. Ja, anledningen till att jag skriver det här är för att jag läste en artikel om en man som misshandlat flera kvinnor och barn samt våldtagit dem. Och nej, det handlar inte om att det är av kön kvinna, jag tycker att det är vidrigt i vilket jäkla fall som helst. 55. 55 stycken har den här jäveln mördat. Fattar ni? Det är min familj gånger elva. Det här fick mig också att inse hur underbara vänner jag har.

Jag har insett att jag är rädd, riktigt rädd. Jag inser hur bortskämd jag är med att ha världens bästa människor runt omkring mig dagligen. Min mamma, pappa, mina bröder, min mormor, min morfar, och ja, ni förstår. Jag är rädd. Rädd för att jag flyttar och aldrig mer kommer att hitta så bra guldklimpar som jag har i min närhet för tillfället. Som om jag har upplevt den bästa vänskapen som finns och att den en dag tar slut och aldrig mer kommer igen. Jag är rädd, rädd för att bli ensam.

Den dagen jag blir lämnad ensam vill jag dö. Ett slut som lämnar mig förevigt omedveten om att jag är ensam.